NET-Bible - En studiebibel för akademiker?

Studiebiblar är bibelutgåvor som har en väldigt stor mängd noter och insprängda artiklar som ska hjälpa bibelläsaren förstå vad den läser. Vanligtvis är utgåvan riktad till vanliga kristna som är intresserade av att förstå bibelböckernas innehåll bättre.
NIV Study Bible har varit en klassiker som jag själv köpte på 90-talet. På senare tid har ESV Study Bible tagit täten, och för något år sedan kom Zondervan NIV Study Bible som en konkurrent. På svenska har det funnits försök till att skapa en studiebibel, men så vitt jag har sett har man inte haft samma kompetens som bakom verken som de engelskspråkiga varianterna (NIV Study Bible översattes till svenska, men förlaget gick strax därefter i konkurs, så den finns inte längre att få tag på).

Om man är mer akademiskt skolad inom teologi, är dock de vanliga studiebiblarna alldeles för enkla. Många av noterna säger självklarheter, och man saknar djupare analyser. Själv använder jag ESV Study Bible en del och uppskattar noterna som sammanfattar avsnittens budskap i förhållande till bokens helhet. Men i själva texttolkningen går jag hellre till en bibelkommentar.
Men det finns en lite annorlunda studiebibel ute som kanske kan fungera som en studiebibel just för läsare som har en mer skolad bakgrund: NET-Bible with full notes. Egentligen kanske den inte var tänkt att bli en typisk studiebibel. Från början ville man skapa en bibelöversättning som skulle vara relativt fri att sprida, kopiera och använda på internet. Men i arbetet med detta kom man på att man skulle även ge ut alla noter som förklarade varför man valde just det översättningsalternativ man valt - och *bang* så blev det en ny studiebibel.

Även jag skulle kunna bli katolik/högkyrklig

Först går Ulf Ekman och blir katolik. Och nu i Dagen berättar pingstvännen Magnus Persson om hur han blivit rosenius-lutheran, gillar liturgi och skrivna böner. Därtill har tidigare ganska många från den karismatiskt-frikyrkliga lägret kommit ut som sakramentalister.

Rent bibelteologiskt krockar det här med allt jag vanligtvis tänker, och jag tror att det principiellt är fel väg. Andens ankomst på pingstdagen förändrade en gång för alltid vårt närmande till Gud på ett sätt som nedmonterade formalian istället för att skapa nya ritualer.

Men samtidigt finns det fall där jag skulle kunna tänka mig att det kan vara rätt väg att gå. Många som ömsat det frikyrkliga skinnet till förmån för en mer sakramental, hänvisar till att frikyrkoformen inte gav dem det liv de sökte. Karismatiken blev ett tomt skal till slut, yta utan substans bakom. Och i ärlighet mot sig själva och Gud sökte de sig vidare. DETTA är något att faktiskt ta  på allvar. För många vittnar om samma sak för att det skulle vara en tillfällighet.

Så vart ska man gå om man vill söka sig vidare? I vårt avlånga land finns det stora områden där de enda två formerna av frikyrkoförsamlingar är 1) den traditionella frikyrkoförsamlingen med stor föreningskaraktär och verksamhetsfokus; 2) den traditionella pingst/karismatiska församlingen där glädjekänslorna mer eller mindre hetsas fram av mötesledaren och lovsångsteamet. Och problemet är att när man för på tal fattigdomen i den ena formen, tänker människor automatiskt att man förespråkar den andra formen. Man kan inte föreställa sig ett tredje sätt att vara församling på, för man har aldrig erfarit något annat än skalan tradition - karismatik; eller psalmbok - overheadlovsång.

Det finns naturligtvis alternativa församlings- och gudstjänstformer, men endast på ett fåtal ställen, och gärna i större städer. Men för alla andra blir de aldrig ett alternativ, eftersom man aldrig kommer i kontakt med dem eller har någon gemenskap i närheten som man kan förena sig med.

I ett sådant sammanhang kan jag nu faktiskt tänka mig att sakramentalism kan vara vägen att gå om man vill radikalisera sin vandring med Gud, för det bryter tvärt mot både föreningsmodellen och den karismatiska modellen. Det verkar vara den funktionen som Bjärka Säby haft för många kristna - resan dit har varit ett steg av seriös överlåtelse.

På nytt: Jag tror egentligen att sakramentalism och liturgi är ett steg tillbaka, men trots det kan det för en viss person, på en viss geografisk plats, vara ett steg framåt.

Kommentar till Morten Sagers debattartikel

Kära Morten Sager, som skrev en debattartikel i respons till Stefan Gustavsson.

Din artikel är bra, och själva principerna om att inte bemöta icke-troende med en stängd och skenbart självsäker attityd är självklart vettig.
Det jag invänder emot är hur du använder orden "tro"/"tron". I postupplysningens Sverige har man ofta pratat om tro i kontrast till vetande, där tro är den svagare övertygelsen (låt oss kalla den betydelsen av tro för troa), och jag får lite känslan att det är så du menar här - i mötet med icke-troende ska man erkänna sin kristna tros osäkerhet och obevisbarhet. Och du kanske har rätt i det.

Men det finns ett problem om du menar att den kristna tron är en troa för att Bibeln kallar den för en "tro". Då gör du dig skyldig till anakronismens synd :-) 

Såvitt jag förstått gäller trosbegreppet i NT (grk pistis, pisteuo) inte alls fakta som är epistemiskt svaga eller obevisbara. Tvärtom. När Jesus i Johannesevangeliet (som jag nyligen tvingats snabbstudera) uppmanar människor att tro på honom, ger han riktigt tunga bevis på att han faktiskt är Ordet som kommit från Gud. Han talar om tre vittnen i Joh 5:31-47: Johannes Döparen, Fadern som vittnar genom att låta Jesus göra mirakel, och GT. Sättet varpå evangeliet använder "vittnen" är som någonting överbevisande, och motståndarnas avsaknad av Jesus-tro förklaras med att de är onda, inte att de är kritiskt tänkande personer. NTs trosbegrepp (som vi kan kalla trob) bär alltså inte den svaga epistemiska karaktär som det svenska ordet tro fick i samband med sekulariseringen. 

Paulus talade också mycket om tro. Men även han beter sig som att tron på Jesus som den Messias Israel väntat på, är ett bevisbart faktum. Det är därför han ränner omkring bland judarna i förskingringen och agiterar. "Men Saul uppträdde med allt större kraft och gjorde judarna i Damaskus svarslösa när han bevisade [grk symbibazō] att Jesus är Messias." Apg 9:22

Alltså får du två problem: 

1. Traditionen att kalla den kristna religionen för tro, som går ända tillbaka till NTs tid, är inget bevis för att den kristna religionen inte går eller ska bevisas vara sann, för det blandar ihop troa och trob.

2. Det verkar dessutom som att NTs författare tror motsatsen, att människor visst kan bevisas fram till den kristna religionens sanning, och att hindren snarare är av moralisk än epistemisk karaktär. 

Sedan så har du naturligtvis rätt i att inget kan bevisas till 100% (som din 1 Kor 13-text) visar. Men det menar inte Gustavsson och andra apologeter heller.

Jag hoppas detta inlägg är inte är för oklart skrivet. Tolka mig välvilligt.